Signalpolitik hejdar ingen flyktingström

Tillfälliga uppehållstillstånd är fel väg att gå.

Flera riksdagspartier har under en tid öppnat för att tillfälliga uppehållstillstånd, TUT ska bli norm. Vi hör nu oroväckande signaler om att regeringen förhandlar om just detta.

Tanken med förslaget om TUT är inte att förbättra situationen för de asylsökande som kommer till Sverige utan att skicka signaler till människor på flykt att Sverige inte är så generöst för att försöka förmå de skyddsbehövande att söka sig någon annanstans.

Varför flyktingar söker sig till vissa länder är dåligt utforskat. Troligen samverkar ett flertal faktorer, så som synen på hur rättssäkert ett land är, var den som flyr har landsmän, vänner och familj samt hur möjligheterna till jobb, bostad och familjeåterförening ser ut. Aktiva försämringar på dessa områden skulle kunna ge effekt, men vill vi vara det land som Sverige blir då?

Sverige beviljar i dag som huvudregel permanenta uppehållstillstånd, PUT, till flyktingar och andra skyddsbehövande. Det är juridiskt tillåtet att övergå till ett system där huvudregeln är TUT. Sverige har en skyldighet att bereda flyktingar skydd så länge skyddsbehov finns. Om nya tillstånd utfärdas då skyddsbehovet finns kvar, när det tillfälliga tillståndet gått ut, så bryter inte Sverige mot internationell rätt. Men det är ett dåligt förslag förenat med risker.

Huvuddelen av de asylsökande i Sverige kommer ifrån Syrien (35 procent), Afghanistan (14 procent), Eritrea (8 procent), Irak (8 procent) och Somalia (5 procent). Dessutom är 5,5 procent statslösa palestinier av vilka de flesta varit bosatta i Syrien och alltså flyr av liknande skäl som övriga syrier. Den gemensamma nämnaren för dessa asylsökande är att konflikterna i hemländerna är – och förväntas vara – långvariga. Att som huvudregel bevilja TUT till människor vars skyddsbehov består en längre tid innebär att tillstånden behöver förlängas var tredje år. Det skulle öka en redan tung arbetsbörda hos Migrationsverket.

Ytterligare ett problem med TUT är att de, till skillnad från PUT, inte normalt ger möjlighet till familjeåterförening. Skydd och familjeåterförening hänger ihop. Krig, konflikter och förföljelse leder ofta till att familjer splittras. Inte sällan med ödesdigra konsekvenser för barnen. Barn ska enligt FN:s konvention om barnets rättigheter inte skiljas från sina föräldrar om det inte är nödvändigt för barnets bästa.

En konsekvens av avsaknaden av lagliga vägar är att flykten i sig är farlig. Med anledning av detta ger sig pappor ofta i väg ensamma för att familjen senare ska kunna komma efter, via familjeåterförening, utan att behöva riskera livet. Om den möjligheten skärs av riskerar vi att ännu fler barn tvingas ta den långt ifrån säkra vägen till Europa.

Dessutom är att slippa oroa sig för och sakna sin familj viktigt för att en person ska kunna komma till ro och starta upp ett liv i ett nytt land. Familjeåterförening är således kanske den allra viktigaste pusselbiten för att personer ska kunna integreras i ett nytt samhälle.

Vi vill alla att färre människor i världen ska tvingas fly, men flyktingströmmar försvinner inte med signalpolitik. Den bistra sanningen är att vi i stället måste söka lösningar på de konflikter som pågår och satsa än mer på fredsskapande insatser.

Visst måste andra EU-länder ta ett större ansvar än de gör i dag. Men den dåliga integrationspolitiken, den ökade arbetsbelastningen för Migrationsverket, det försämrade skyddet för mänskliga rättigheter och inte minst den osäkerhet som kommer att prägla barns uppväxter – konsekvenserna av en övergång till TUT – är inte rätt väg att gå.

Elisabeth Dahlin
Viktor Banke
Louise Dane
Martin Ratcovich

Publicerad i Aftonbladet 2015-10-15