Nyhet -
Replik till ledaren "Populisternas julafton"
I dagens DN går Peter Wolodarski till hårt angrepp mot Rädda Barnens arbete mot barnfattigdom.
I texten blandas begrepp, definitioner och perspektiv som försvårar en seriös diskussion om att det trots ökat ekonomiskt välstånd finns barn som lever under så knappa ekonomiska villkor att det kan ha skadliga följder för dem.
När Rädda Barnen mäter hur Sverige lever upp till alla barns rätt till skälig levnadsstandard använder vi två absoluta mått: om barnet bor i en familj som tvingats söka kommunalt försörjningsstöd eller om familjen har så kallad låg inkomststandard, det vill säga att familjens inkomster når inte upp till en miniminivå för att klara nödvändiga utgifter. Enligt dessa mått var barnfattigdomen som högst 1997, för att sedan stadigt sjunka fram till 2007.
Precis som Peter Wolodarski påpekar skedde sedan en ökning med 0,6 procentenheter och 2008 var barnfattigdomen 11,5 procent. Det innebär att mer än vart tionde barn, eller 220 000 barn, i Sverige levde i absolut fattigdom det året. Med vetskapen om att vi 2008 bara sett början på den ekonomiska krisen, befarar vi att vi kommer att få se fler barn i fattigdom i statistiken för 2009. Redan nu vet vi att antal barn i familjer med försörjningsstöd har ökat. Vi ansåg det därför vara berättigat att i februari när vi släppte vår årsrapport påpeka att barnfattigdomen ökar. Vi är glada att vi i år äntligen, efter 10 års arbete med frågan, har fått alla politiska partier att inse att detta är ett reellt problem i Sverige och att omedelbara åtgärder måste vidtas.
Rädda Barnens senaste studie, "Välfärd inte för alla" som publicerades i förra veckan fokuserar på en central socialpolitisk fråga. Den undersöker i vilken grad den offentliga familjepolitiken förmår att upprätthålla en klassisk inkomstutjämnande och fattigdomsbekämpande profil. Peter Wolodarski tycks helt har missat huvudresultatet från studien – alltså att den fattigdomsreducerande effekten från 2003 fram till 2009 minskat högst avsevärt. Minskningen förklarar varför inkomstfattigdomen bland barnfamiljerna i Sverige stigit från 8-9 procent till över 15 procent.
Peter Wolodarski är slarvig när han diskuterar definitioner av absolut och relativ fattigdom. Rädda Barnen har i sina årliga rapporter visat att mer absoluta mått är att föredra. Men det finns inget enskilt mått som kan fånga ett så komplext samhällsfenomen som ekonomisk utsatthet. I vår senaste studie har EU:s definition på inkomstfattigdom använts (gräns vid högst 60 procent av hushållens medianinkomst i landet) för att kunna fånga familjepolitikens betydelse för barnfamiljerna.
Numera går mindre än tio procent av sammanlagt 70 miljarder i familjepolitiska insatser till att jämna ut barnfamiljernas inkomster. Det är de låga och ofullständiga golven i en rad offentliga trygghetssystem som aktivt bidrar till att låsa fast barnfamiljer i fattigdom. Denna poäng går tyvärr Peter Wolodarski helt förbi. Lösningen på barnfamiljers ekonomiska utsatthet ligger naturligtvis inte enbart i att höja olika grundbelopp i exempelvis föräldraförsäkring, bostadsbidrag och underhållsstöd, men det kan vara ett effektivt sätt att inte fattiggöra barnfamiljer.
Peter Wolodarski skriver att stödsystemen skall garantera en rimlig levnadsstandard. Vi håller med! Men vi har tagit fram oroande fakta som ifrågasätter om systemen lyckas träffa rätt. Därför pekar vi på behovet av fortsatta välfärdspolitiska reformer, även vid sidan av arbetsmarknadspolitiken. Reformer som ska ha barnet i fokus – som ser till att barn och unga inte hamnar i utanförskap och diskrimineras på grund av föräldrarnas ekonomiska situation.
