De tysta och svaga är förlorare i resurskampen

De grupper som mer systematiskt inte får det stöd de har rätt till är framför allt elever utan synliga funktionsnedsättningar, elever som saknar diagnos och elever som saknar välutbildade och engagerade föräldrar som kan kräva sina barns rätt till stöd. De tysta och svaga blir förlorare i kampen om resurser. Det skriver Elisabeth Dahlin, generalsekreterare för Rädda Barnen och Bo Jansson, ordförande i Lärarnas Riksförbund.

Svenska skolan har blivit sämre på sitt kompensatoriska uppdrag. Senaste Pisa-undersökningen visade att de som tidigare lärde sig minst lär sig ännu mindre i skolan i dag. Skolhuvudmännen måste också ta större ansvar och fördela resurser utifrån vad skolorna behöver.

I första hand är det socioekonomiskt utsatta elever vi bör ha i fokus, till exempel elever med svår social familjebakgrund, funktionsnedsättningar, behov av särskilt stöd eller kort vistelsetid i Sverige.

Hemmasittare och ”gråzonselever” är två grupper som är bland de största förlorarna när den kompensatoriska kapaciteten i den svenska skolan försämras. Det är elever som i högre utsträckning än andra behöver en skola med välutbildade lärare, till exempel med hög kompetens i specialpedagogik och didaktik. Det här är elever som också har stora behov av en god arbetsmiljö med tydlighet, anpassningar samt lugn och ro. Deras behov ställer krav på både resurser och kompetens.

Den växande gruppen hemmasittare är en allvarlig signal på att skolan inte är för alla; det handlar om elever som av olika skäl helt enkelt slutar att gå till skolan. Det kan bero på att de inte får det stöd de behöver, att de exkluderas eller mobbas.

Skolan måste se upp för stickspåret att sänka förväntningarna på elever som är svårare att nå och undervisa. Vi vet att satsningar på god undervisning och att få med sig de svagaste eleverna är en viktig framgångsfaktor för hela skolan. Här har svenska skolan sin akilleshäl. Pisa-rapporten och andra studier visar att den blir allt sämre på de här eleverna.

De grupper som mer systematiskt inte får det stöd de har rätt till är framför allt elever utan synliga funktionsnedsättningar, elever som saknar diagnos och elever som saknar välutbildade och engagerade föräldrar som kan kräva sina barns rätt till stöd. De tysta och svaga blir förlorare i klampen om resurser.
En konkret kompensatorisk åtgärd är kvalificerad läxhjälp. Många av de elever som inte når målen har inte samma möjligheter att få den hjälpen i hemmet, till exempel på grund av att föräldrarna är ensamstående, lågutbildade, skiftarbetar eller för att familjen är trångbodd.

Flera partier har under valrörelsen sagt att de vill införa läxhjälp i skolan – men löftena är generella och vaga. Kvalitén på läxhjälpen måste vara hög för att den ska ge kompensatorisk effekt. Rätt kompetens måste finnas bland eleverna när de arbetar med sina läxor; det handlar om rätt ämnes-, didaktisk- och specialpedagogisk kompetens. Läxhjälp utan den höga kvaliteten kommer inte att gynna utsatta elever.

Barnkonvention och skollagen säger att skolan ska ge alla elever förutsättningar till utveckling. Skolan och utbildningen måste anpassas till elevernas olikheter och kompensera skillnader i förutsättningar och förmågor.

Vi ser att makthavare och myndigheter nu talar mycket om att stat och kommuner måste bli bättre på att fördela resurserna utifrån socioekonomiska modeller. Forskning visar att en del kommuner har gjort sådana försök men, enligt Skolverket, kompenserar de inte i tillräckligt hög grad för att få effekt.

Skolhuvudmännen måste samtidigt bli betydligt mer välinformerade om olika skolors behov och fördela resurser utifrån vad skolorna behöver. Dessutom finns det ingen garanti för att fördelningsmodeller leder till att skolorna automatiskt ger utsatta elever en bättre och mer anpassad undervisning med speciallärare. Det måste finnas rätt kompetens på skolorna.

Här har huvudmännen felat och i slutändan drabbar det elever som har större behov än andra. Skolorna behöver uppvägas med resurser och kompetens så att man till exempel erbjuder generös läxhjälp för alla. Att eleverna ska ges möjlighet att nå upp till sin fulla potential är inte att be om för mycket. Det är en rättighet för alla barn.

Elisabeth Dahlin, generalsekreterare Rädda Barnen och Bo Jansson, ordförande Lärarnas Riksförbund
Publicerad i Skolvärlden 2014-09-09