Barnfattigdomen fortsätter att öka

SvD Brännpunkt 2012-03-14
"Jag känner varje dag att jag vill göra saker som andra gör men som jag inte har råd med. Jag är tyst om det. Folk kan tycka att det är konstigt om man säger att man vill göra en massa saker och sedan inte gör någonting. Jag säger alltid att jag inte vill följa med när kompisarna gör saker som kostar."

Så säger en tonåring i Rädda Barnens undersökning Ung röst 2011, där nästan vart femte barn uppger att de är oroliga för föräldrarnas ekonomi. Idag när vi presenterar vår årliga barnfattigdomsrapport kan vi visa att många barn har fog för oron. 13 procent av alla barn i Sverige, eller 248 000 barn, lever i fattigdom. Det är 28 000 fler barn än i förra årets rapport.

När vi presenterade den förra barnfattigdomsrapporten för drygt ett år sedan såg vi för första gången på tio år en ökning. Under året som gått har många varit engagerade i frågan om barnfattigdom och det ekonomiska utanförskapet. Många ledare, debattartiklar och inlägg har skrivits, det har funnits en hel del retorik och spridda ansatser till att minska barnfattigdomen. Men genomgående saknar vi både exempel på politisk handlingskraft och konkreta löften.

Vi ser istället att den negativa utvecklingen fortsätter. Medan de barn som växer upp med goda ekonomiska och sociala förutsättningar får det bättre, får de med sämst förutsättningar det allt svårare. I Rädda Barnens arbete möter vi både unga och föräldrar som tappat tron och tilliten till samhället. När svårigheterna är som störst blir ett flyttat stadsdelskontor, en stängd familjecentral eller en nedlagd skola en signal om – och en bekräftelse på – att man lämnats utanför. Vi ser ett samhälle som dras isär.

Enligt Barnkonventionen har alla barn rätt till en skälig levnadsstandard. Inget barn får diskrimineras på grund av sitt eget eller sina föräldrars sociala ursprung. Trots det drabbas allt fler barn i Sverige idag av den här typen av diskriminering, till synes med myndigheternas goda minne. Rädda Barnen kommer aldrig att acceptera att barn utsätts för detta.

För att bryta utvecklingen av en ökande barnfattigdom i Sverige behöver vi en långsiktigt hållbar strategi, med ett batteri av politiska åtgärder, som gör att barnen inte blir de som tar den största smällen vid ekonomiska kriser och konjunkturnedgångar. Utan en sådan strategi ser vi en risk i att vi kommer tillbaka till nivåerna från 90-talet när barnfattigdomen i Sverige låg på över 20 procent.

Det finns också saker som riksdag och regering kan göra omedelbart. Barn till ensamstående föräldrar är bland dem som har det allra svårast och det är också i denna grupp som ökningen av barnfattigdom är allra störst. En satsning för att få bort barnfattigdomen bör då börja med att fokusera på den här gruppen. Underhållsstödet har till exempel sedan det infördes 1997 bara höjts med 100 kronor till 1 273 kronor per månad, i praktiken en urvattning av stödet. Allt fler människor kvalificerar sig inte heller för de inkomstbaserade nivåerna i trygghetssystemen. Vilken förälder klarar sig på 180 kronor om dagen, grundnivån i föräldraförsäkringen? Den ekonomiska familjepolitiken måste säkra en tillräcklig ekonomisk nivå för alla barn. Det har Sverige resurser till och ansvar för.

För att mildra konsekvenserna av den ekonomiska utsattheten efterlyser vi också en överenskommelse mellan kommunerna om en garantinivå för vilka tjänster som de ska erbjuda sina barn och unga. Den bör till exempel innehålla krav på familjecentraler, skolhälsovård med både kuratorer och skolpsykologer, samt en uppsökande socialtjänst. Om inte kommunerna kan klara av detta åtagande måste staten gripa in. Vi är faktiskt skyldiga våra barn detta.

Det finns inga enkla lösningar på komplicerade problem, och åtgärder mot barnfattigdom måste involvera ett flertal politikområden. Men fokus måste alltid vara på barnet som säger: "Jag säger alltid att jag inte vill följa med när kompisarna gör saker som kostar."

Elisabeth Dahlin, generalsekreterare Rädda Barnen
Agneta Åhlund, chef för Rädda Barnens Sverigeprogram