Barnen betalar priset för vuxnas tävlingshets

Idrott för barn ska bygga på glädje, det är de flesta överens om på papperet. Trots det fortsätter resultat och prestation att styra verksamheten i många föreningar, och priset betalar barnen.

"Tänk på: barn är inte små elitidrottare, domaren är mänsklig, ledarna är ofta ideella, föräldrar hejar på alla, barnidrott ska bygga på lek och glädje". Budskapen på tavlan som kan laddas ner från Svensk idrotts webbplats är lika enkla som de borde vara självklara.

Barn ska få vara barn och det ska vuxna förstå och respektera. På många platser i landet gör ideellt engagerade ledare fantastiska insatser för att alla barn ska ha roligt och känna sig välkomna, men det är inte självklart för alla. Många vuxna har fortfarande svårt att skilja barnidrott från idrott för vuxna.

Idrottsrörelsens värdegrund är inte problemet. Riktlinjerna för hur barn- och ungdomsidrott ska bedrivas är tydliga; idrott för barn ska bygga på glädje och gemenskap - och alla ska ges möjlighet att vara med. De flesta föreningar har också en värdegrund i linje med detta. Problemet är att omsätta värdegrunden till verklighet. För många vuxna kan inte skilja mellan knattefotboll och allsvenskan eller mellan sommarlovscupen och VM. Barn som idrottar ska inte behöva känna press på resultat från föräldrar och ledare eller behöva se hela matcher från bänken.

Det här är ingen ny diskussion. Formerna för svensk barn- och ungdomsidrott har diskuterats flitigt de senaste åren. Såväl läkare som forskare och idrottspersonligheter har kritiserat föreningar och förbund som toppar lag för tidigt eller väljer ut och hårdtränar barn i jakten på nästa idrottsstjärna. Många föreningar och förbund har tagit till sig av kritiken, men långt ifrån alla.

Ingenting talar för att barn ska träna och tävla som vuxna. Studier från bland andra Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) visar att hårdträning av unga talanger inte ger ökade medaljchanser senare i livet. Innan puberteten är det svårt att förutse framtida stjärnor. Att träna ett barn hårt inom en sport ökar dessutom risken för att barnet skadas eller ledsnar och slutar med idrotten. Att barn slutar inom en idrott är inget konstigt, det är bra för barn att prova på olika sporter, men varje barn som slutar för att de inte orkar mer eller för att de fått höra att de inte är tillräckligt duktiga är ett stort misslyckande för den svenska föreningsidrotten, både ur ett barnrätts- och folkhälsoperspektiv.

Det är kul att tävla och vinna, det tycker alla, men vinsten får inte bli för viktig. När Rädda Barnen med hjälp av TNS Sifo förra året intervjuade barn inom lagidrotter uppgav 87 procent att det viktigaste med idrotten är att ha kul. För bara 3 procent var det viktigast att vinna. I samma undersökning uppgav flera barn som slutat inom en idrott att de gjort för att den krävt för mycket tid, att det blivit för stressigt med både idrotten och skolan eller för att man inte varit tillräckligt duktig. Många av barnen hade ännu inte fyllt 12 år.

Föreningar som bedriver verksamhet för barn och unga ska följa idrottsrörelsens riktlinjer och respektera barns rättigheter och behov. För det krävs att varje förening har en gemensam bild av hur såväl barn som vuxna agerar under såväl träning som tävling. Då minskar risken avsevärt för att barn ska fara illa.

Rädda Barnen har sedan 2012 stöttat runt 300 föreningar i att ta fram handlingsplaner mot kränkningar, diskriminering och mobbning. Arbetet görs i samarbete med Sisu idrottsutbildarna och ofta tillsammans med hela kommuner. Vi har kommit en bit på vägen men är långt ifrån i mål. Svensk barnidrott har lyckats först den dag då alla barn som idrottar i Sverige går från träningar och matcher med en bra känsla i magen.

Ola Mattsson, chef för Rädda Barnens Sverigeprogram
Helene Ohlsson, verksamhetsledare för Rädda Barnens arbete inom idrotten (High-Five)

Länk till debattartikeln: https://www.dagenssamhalle.se/debatt/barnen-betalar-priset-foer-vuxnas-taevlingshets-27304